Унесенные ветром

Chapter 23

           Itjustwasn’tbelievablethathecouldtalksoblithelyofleavingherhereonthisdarkroadwithawomanwhomightbedying,anew-borninfant,afoolishblackwenchandafrightenedchild,leavinghertopilotthemthroughmilesofbattlefieldsandstragglersandYankeesandfireandGodknowswhat.

           Once,whenshewassixyearsold,shehadfallenfromatree,flatonherstomach.Shecouldstillrecallthatsickeningintervalbeforebreathcamebackintoherbody.Now,asshelookedatRhett,shefeltthesamewayshehadfeltthen,breathless,stunned,nauseated.

           "Rhett,youarejoking!"

           Shegrabbedhisarmandfelthertearsoffrightsplashdownherwrist.Heraisedherhandandkisseditarily.

           "Selfishtotheend,aren’tyou,mydear?ThinkingonlyofyourownprecioushideandnotofthegallantConfederacy.Thinkhowourtroopswillbeheartenedbymyeleventh-hourappearance."Therewasamalicioustendernessinhisvoice.

           "Oh,Rhett,"shewailed,"howcanyoudothistome?Whyareyouleavingme?"

           "Why?"helaughedjauntily."Because,perhaps,ofthebetrayingsentimentalitythatlurksinallofusSoutherners.PerhapsperhapsbecauseIamashamed.Whoknows?"

           "Ashamed?Youshoulddieofshame.Todesertushere,alone,helpless"

           "DearScarlett!Youaren’thelpless.Anyoneasselfishanddeterminedasyouareisneverhelpless.GodhelptheYankeesiftheyshouldgetyou."

           Hesteppedabruptlydownfromthewagonand,asshewatchedhim,stunnedwithbewilderment,hecamearoundtohersideofthewagon.

Настройки
Фон страницы
Размер шрифта
Межстрочный интервал
Фразовые глаголы
Показать / Скрыть меню
Шрифт
Roboto Lora
Уведомления
Страница 545 из 1537