Унесенные ветром

Chapter 23

           YouronlychanceistofollowthetroopsdowntheMcDonoughroadandpraythattheywon’tseeyouinthedark.Youcan’tgotoTara.Evenifyougotthere,you’dprobablyfinditburneddown.Iwon’tletyougohome.It’sinsanity."

           "Iwillgohome!"shecriedandhervoicebrokeandrosetoascream."Iwillgohome!Youcan’tstopme!Iwillgohome!Iwantmymother!I’llkillyouifyoutrytostopme!Iwillgohome!"

           Tearsoffrightandhysteriastreameddownherfaceasshefinallygavewayunderthelongstrain.Shebeatonhischestwithherfistsandscreamedagain:"Iwill!Iwill!IfIhavetowalkeverystepoftheway!"

           Suddenlyshewasinhisarms,herwetcheekagainstthestarchedruffleofhisshirt,herbeatinghandsstilledagainsthim.Hishandscaressedhertumbledhairgently,soothingly,andhisvoicewasgentletoo.Sogentle,soquiet,sodevoidofmockery,itdidnotseemRhettButler’svoiceatallbutthevoiceofsomekindstrongstrangerwhosmelledofbrandyandtobaccoandhorses,comfortingsmellsbecausetheyremindedherofGerald.

           "There,there,darling,"hesaidsoftly."Don’tcry.Youshallgohome,mybravelittlegirl.Youshallgohome.Don’tcry."

           Shefeltsomethingbrushherhairandwonderedvaguelythroughhertumultifitwerehislips.Hewassotender,soinfinitelysoothing,shelongedtostayinhisarmsforever.Withsuchstrongarmsabouther,surelynothingcouldharmher.

           Hefumbledinhispocketandproducedahandkerchiefandwipedhereyes.

Настройки
Фон страницы
Размер шрифта
Межстрочный интервал
Фразовые глаголы
Показать / Скрыть меню
Шрифт
Roboto Lora
Уведомления
Страница 531 из 1537