Унесенные ветром

Chapter 37

           "Whatcanwedowithdevilswho’dhanganiceboylikeTonyjustforkillingadrunkenbuckandascoundrellyScallawagtoprotecthiswomenfolks?"

           "Itisn’ttobeborne!"Tonyhadcriedandhewasright.Itcouldn’tbeborne.Butwhatcouldtheydoexceptbearit,helplessastheywere?Shefelltotremblingand,forthefirsttimeinherlife,shesawpeopleandeventsassomethingapartfromherself,sawclearlythatScarlettO’Hara,frightenedandhelpless,wasnotallthatmattered.Therewerethousandsofwomenlikeher,allovertheSouth,whowerefrightenedandhelpless.Andthousandsofmen,whohadlaiddowntheirarmsatAppomattox,hadtakenthemupagainandstoodreadytorisktheirnecksonaminute’snoticetoprotectthosewomen.

           TherehadbeensomethinginTony’sfacewhichhadbeenmirroredinFrank’s,anexpressionshehadseenrecentlyonthefacesofothermeninAtlanta,alookshehadnoticedbuthadnottroubledtoanalyze.Itwasanexpressionvastlydifferentfromthetiredhelplessnessshehadseeninthefacesofmencominghomefromthewarafterthesurrender.Thosemenhadnotcaredaboutanythingexceptgettinghome.Nowtheywerecaringaboutsomethingagain,numbednerveswerecomingbacktolifeandtheoldspiritwasbeginningtoburn.Theywerecaringagainwithacoldruthlessbitterness.And,likeTony,theywerethinking:"Itisn’ttobeborne!"

           ShehadseenSouthernmen,softvoicedanddangerousinthedaysbeforethewar,recklessandhardinthelastdespairingdaysofthefighting.

Настройки
Фон страницы
Размер шрифта
Межстрочный интервал
Фразовые глаголы
Показать / Скрыть меню
Шрифт
Roboto Lora
Уведомления
Страница 940 из 1537