Пробный камень

XIII

           Theyclungthusinsilence,alongtime,driventogetherdownthesamefierceblastofshame.

           Whenatlengthsheliftedherfaceheavertedhis.Herscornwouldhavehurthimlessthanthetearsonhishands.

           Shespokelanguidly,likeachildemergingfromapassionofweeping.“Itwasforthemoney—?”

           Hislipsshapedanassent.

           “Thatwastheinheritance—thatwemarriedon?”

           “Yes.”

           Shedrewbackandrosetoherfeet.Hesatwatchingherasshewanderedawayfromhim.

           “Youhateme,”brokefromhim.

           Shemadenoanswer.

           “Sayyouhateme!”hepersisted.

           “Thatwouldhavebeensosimple,”sheansweredwithastrangesmile.Shedroppedintoachairnearthewriting-tableandrestedabowedforeheadonherhand.

           “Wasitmuch—?”shebeganatlength.

           “Much—?”hereturned,vaguely.

           “Themoney.”

           “Themoney?”Thatpartofitseemedtocountsolittlethatforamomenthedidnotfollowherthought.

           “Itmustbepaidback,”sheinsisted.“Canyoudoit?”

           “Oh,yes,”hereturned,listlessly.“Icandoit.”

           “Iwouldmakeanysacrificeforthat!”sheurged.

           Henodded.“Ofcourse.”Hesatstaringatherindry-eyedself-contempt.“Doyoucountonitsmakingmuchdifference?”

           “Muchdifference?”

           “InthewayIfeel—oryoufeelaboutme?”

           Sheshookherhead.

           “It’stheleastpartofit,”hegroaned.

           “It’stheonlypartwecanrepair.”

           “Goodheavens!Iftherewereanyreparation—”Herosequicklyandcrossedthespacethatdividedthem.“Whydidyouneverspeak?”heasked.

Настройки
Фон страницы
Размер шрифта
Межстрочный интервал
Фразовые глаголы
Показать / Скрыть меню
Шрифт
Roboto Lora
Уведомления
Страница 98 из 107