Маленький лорд Фаунтлерой

Chapter IX

           Sometimeshewouldtellhisyoungcompaniontosettheponyoffatagallop,andwhenthelittlefellowdashedoff,sittingsostraightandfearless,hewouldwatchhimwithagleamofprideandpleasureinhiseyes;andwhen,aftersuchadash,Fauntleroycamebackwavinghiscapwithalaughingshout,healwaysfeltthatheandhisgrandfatherwereverygoodfriendsindeed.

           OnethingthattheEarldiscoveredwasthathisson’swifedidnotleadanidlelife.Itwasnotlongbeforehelearnedthatthepoorpeopleknewherverywellindeed.Whentherewassicknessorsorroworpovertyinanyhouse,thelittlebroughamoftenstoodbeforethedoor.

           “Doyouknow,”saidFauntleroyonce,“theyallsay,’Godblessyou!’whentheyseeher,andthechildrenareglad.Therearesomewhogotoherhousetobetaughttosew.Shesaysshefeelssorichnowthatshewantstohelpthepoorones.”

           IthadnotdispleasedtheEarltofindthatthemotherofhisheirhadabeautifulyoungfaceandlookedasmuchlikealadyasifshehadbeenaduchess;andinonewayitdidnotdispleasehimtoknowthatshewaspopularandbelovedbythepoor.Andyethewasoftenconsciousofahard,jealouspangwhenhesawhowshefilledherchild’sheartandhowtheboyclungtoherashisbestbeloved.Theoldmanwouldhavedesiredtostandfirsthimselfandhavenorival.

           Thatsamemorninghedrewuphishorseonanelevatedpointofthemooroverwhichtheyrode,andmadeagesturewithhiswhip,overthebroad,beautifullandscapespreadbeforethem.

           “Doyouknowthatallthatlandbelongstome?”hesaidtoFauntleroy.

Налаштування
Фон сторінки
Розмір шрифту
Міжрядковий інтервал
Фразові дієслова
Показати / Приховати меню
Шрифт
Roboto Lora
Уведомления
Сторінка 138 з 213