Літо

XIV

           Harneyleanedinthewindow,afrownonhisface:hewastwirlingbetweenhisfingersasmallpackagethatdangledfromaloopofstring....CharityheardMr.Royalldrawahardbreathortwo,andhisshouldersshookalittle.Presentlyhestoodupandwalkedacrosstheroom.Hedidnotlookagainattheyoungpeople:theysawhimfeelhiswaytothedoorandfumbleforthelatch;andthenhewentoutintothedarkness.

           Afterhehadgonetherewasalongsilence.CharitywaitedforHarneytospeak;butheseemedatfirstnottofindanythingtosay.Atlengthhebrokeoutirrelevantly:“Iwonderhowhefoundout?”

           Shemadenoanswerandhetosseddownthepackagehehadbeenholding,andwentuptoher.

           “I’msosorry,dear...thatthisshouldhavehappened....”

           Shethrewherheadbackproudly.“Iain’teverbeensorry—notaminute!”

           “No.”

           Shewaitedtobecaughtintohisarms,butheturnedawayfromherirresolutely.ThelastglowwasgonefrombehindtheMountain.Everythingintheroomhadturnedgreyandindistinct,andanautumnaldampnesscreptupfromthehollowbelowtheorchard,layingitscoldtouchontheirflushedfaces.Harneywalkedthelengthoftheroom,andthenturnedbackandsatdownatthetable.

           “Come,”hesaidimperiously.

           Shesatdownbesidehim,andheuntiedthestringaboutthepackageandspreadoutapileofsandwiches.

           “Istolethemfromthelove-feastatHamblin,”hesaidwithalaugh,pushingthemovertoher.Shelaughedtoo,andtookone,andbegantoeat.

           “Didn’tyoumakethetea?”

           “No,”shesaid.

Налаштування
Фон сторінки
Розмір шрифту
Міжрядковий інтервал
Фразові дієслова
Показати / Приховати меню
Шрифт
Roboto Lora
Уведомления
Сторінка 150 з 211