Конец рабства

XIII

           Everythingwasverystill.Atinkleofcutleryandaslightjingleofglasseswereheard.Mr.VanWyk’sservantswerelayingthetablefortwoontheveranda.

           “I’mafraidyougivemenocreditwhateverformygoodintentionsinthematterI’vespokentoyouabout,”saidSterne.

           “Isimplydon’tunderstandyou.”

           “CaptainWhalleyisaveryaudaciousman,buthewillunderstandthathisgameisup.That’sallthatanybodyneedeverknowofitfromme.Believeme,Iamveryconsiderateinthis,butdutyisduty.Idon’twanttomakeafuss.AllIaskyou,ashisfriend,istotellhimfrommethatthegame’sup.Thatwillbesufficient.”

           Mr.VanWykfeltaloathsomedismayatthisqueerprivilegeoffriendship.Hewouldnotdemeanhimselfbyaskingfortheslightestexplanation;todrivetheotherawaywithcontumelyhedidnotthinkprudent—asyet,atanyrate.Somuchassurancestaggeredhim.Whocouldtellwhattherecouldbeinit,hethought?HisregardforCaptainWhalleyhadthetenacityofadisinterestedsentiment,andhispracticalinstinctcomingtohisaid,heconcealedhisscorn.

           “Igather,then,thatthisissomethinggrave.”

           “Verygrave,”Sterneassentedsolemnly,delightedathavingproducedaneffectatlast.Hewasreadytoaddsomeeffusiveprotestationsofregretatthe“unavoidablenecessity,”butMr.VanWykcuthimshort—verycivilly,however.

           OnceontheverandaMr.VanWykputhishandsinhispockets,and,straddlinghislegs,stareddownatablackpantherskinlyingonthefloorbeforearocking-chair.

Настройки
Фон страницы
Размер шрифта
Межстрочный интервал
Фразовые глаголы
Показать / Скрыть меню
Шрифт
Roboto Lora
Уведомления
Страница 148 из 193