Миссис Дэллоуэй
ForMissHelenaParrywasnotdead:MissParrywasalive.Shewaspasteighty.Sheascendedstaircasesslowlywithastick.Shewasplacedinachair(Richardhadseentoit).PeoplewhohadknownBurmainthe‘seventieswerealwaysleduptoher.WherehadPetergotto?Theyusedtobesuchfriends.ForatthementionofIndia,orevenCeylon,hereyes(onlyonewasglass)slowlydeepened,becameblue,beheld,nothumanbeings—shehadnotendermemories,noproudillusionsaboutViceroys,Generals,Mutinies—itwasorchidsshesaw,andmountainpassesandherselfcarriedonthebacksofcooliesinthe‘sixtiesoversolitarypeaks;ordescendingtouprootorchids(startlingblossoms,neverbeheldbefore)whichshepaintedinwater-colour;anindomitableEnglishwoman,fretfulifdisturbedbytheWar,say,whichdroppedabombatherverydoor,fromherdeepmeditationoverorchidsandherownfigurejourneyinginthe‘sixtiesinIndia—butherewasPeter.
“ComeandtalktoAuntHelenaaboutBurma,”saidClarissa.
Andyethehadnothadawordwithheralltheevening!
“Wewilltalklater,”saidClarissa,leadinghimuptoAuntHelena,inherwhiteshawl,withherstick.
“PeterWalsh,”saidClarissa.
Thatmeantnothing.
Clarissahadaskedher.Itwastiring;itwasnoisy;butClarissahadaskedher.Soshehadcome.ItwasapitythattheylivedinLondon—RichardandClarissa.
- Нет глав